Som sagt, hösten är en fantastisk årstid för fotografer. Om vädret är vackert, blir färgbilderna fantastiska på grund av den klara luften och de starka färgerna. Om det regnar och blåser, är det perfekt läge för svartvita bilder!
Så - en välförtjänt semestervecka förde mig och min käresta till Sälen för några dagars vandring i sagolikt vacker natur. Inte utan att man blir förundrad av att det är nästan folktomt, och bara om någon månad kommer trängseln att vara påtaglig; skoteråkare, långskidåkare och utförsåkare från stora delar av södra Sverige ska hit och vältra sig i snö. Fjällvärden är otroligt vacker om hösten. Vackra färger förstås, men även fantastiskt ljus på grund av låga moln och dimma. Som fotograf är det lätt att fängslas av det ständigt skiftande ljuset, vilket hela tiden lyfter fram nya detaljer i landskapet. På ett sätt så är det som att naturen spelar upp en film, och att man bara kan luta sig tillbaka och njuta av föreställningen. Meeen man måste ju ta bilder 🙂 Skönheten i området är högst påtaglig; bergen och dalarna, ljusets skiftningar, höstfärgerna och dimman. Allt samspelar för att ge en fantastisk naturupplevelse och goda möjligheter till bildskapande. Och efter en lång dags fotogr...
Våren kom fort. Äntligen ett uppehåll från snö och is, och återigen ges möjligheten att njuta av den vackra naturen utan att frysa baken av sig. Svensk vinter kan ju i och för sig bjuda på vackra scenerier, men jag måste säga att jag föredrar plusgrader, sisådär 22 stycken..
Det övergivna och ifrånsprungna är fascinerande. Att betrakta spåren av det som varit, ger tillfälle att fundera över varför samhället ser ut som det gör idag och även bli ödmjuk inför att vårt sätt att leva idag har möjliggjorts av tidigare generationers innovationer och hårda slit. Bilderna här är tagna i Värmland med omnejd, men letar man så finner man spår av vårt industri- och släktarv lite överallt. Min fru har en nyfunnen fascination för ödetorp, och hon lyckades få fatt i information om ett intressant område i Värmland. Den här platsen är övergiven sedan snart 40 år. En egensinnig man var den siste att bo här. Han samlade på diverse militärfordon och hade en tanke om att åka till Sydamerika och hitta en Inca-prinsessa. Historien förtäljer dock inte om han lyckades. Att besöka en sådan här plats är för mig att betrakta spåren och försöka förstå hur den som bott här har levt sitt liv. Naturligtvis är det bara en ögonblicksbild jag får, men utifrån plats, tidsperiod, om...
Kommentarer
Skicka en kommentar