Om man av en händelse råkar hitta ett litet vårtecken som man vill fotografera när man är ute efter fågelbilder, så går det att komma nära även med ett tele.. 400 mm + 1,4x teleconverter på ca två meters håll, väldigt Photoshoppat.
Så - en välförtjänt semestervecka förde mig och min käresta till Sälen för några dagars vandring i sagolikt vacker natur. Inte utan att man blir förundrad av att det är nästan folktomt, och bara om någon månad kommer trängseln att vara påtaglig; skoteråkare, långskidåkare och utförsåkare från stora delar av södra Sverige ska hit och vältra sig i snö. Fjällvärden är otroligt vacker om hösten. Vackra färger förstås, men även fantastiskt ljus på grund av låga moln och dimma. Som fotograf är det lätt att fängslas av det ständigt skiftande ljuset, vilket hela tiden lyfter fram nya detaljer i landskapet. På ett sätt så är det som att naturen spelar upp en film, och att man bara kan luta sig tillbaka och njuta av föreställningen. Meeen man måste ju ta bilder 🙂 Skönheten i området är högst påtaglig; bergen och dalarna, ljusets skiftningar, höstfärgerna och dimman. Allt samspelar för att ge en fantastisk naturupplevelse och goda möjligheter till bildskapande. Och efter en lång dags fotogr...
Idag blir det tema vatten (och en måne). Jag har roat mig med ett gammalt teleobjektiv (400 mm) och ibland mellanringar (för att få kortare närgräns) eller telekonverter (för att få längre räckvidd). Kortaste fotograferingsavståndet var ca fem meter med 22 mm mellanringar. Längsta avståndet var.. Ja hur långt är det till månen egentligen? Månbilden är inte beskuren och brännvidden motsvarar drygt 1200 mm. Jag har softat flera av bilderna i PhotoShop eftersom jag personligen tycker att det funkar bra på t.ex. bilder med forsande vatten på lång slutartid.
Det övergivna och ifrånsprungna är fascinerande. Att betrakta spåren av det som varit, ger tillfälle att fundera över varför samhället ser ut som det gör idag och även bli ödmjuk inför att vårt sätt att leva idag har möjliggjorts av tidigare generationers innovationer och hårda slit. Bilderna här är tagna i Värmland med omnejd, men letar man så finner man spår av vårt industri- och släktarv lite överallt. Min fru har en nyfunnen fascination för ödetorp, och hon lyckades få fatt i information om ett intressant område i Värmland. Den här platsen är övergiven sedan snart 40 år. En egensinnig man var den siste att bo här. Han samlade på diverse militärfordon och hade en tanke om att åka till Sydamerika och hitta en Inca-prinsessa. Historien förtäljer dock inte om han lyckades. Att besöka en sådan här plats är för mig att betrakta spåren och försöka förstå hur den som bott här har levt sitt liv. Naturligtvis är det bara en ögonblicksbild jag får, men utifrån plats, tidsperiod, om...
Kommentarer
Skicka en kommentar